Jag går längs den lilla vägen som leder till slottet där frukosten serveras.
Tar ett ljupt andetag och andas in den lantliga luften. Jag vrider koftan ett varv runt mig och känner hur regnet gör mig blött. Tittar upp och ser alla människor springer till höger och vänster.
Året är nu 2009. Det är inte 2004 som det kändes som när jag vaknade. Jag går inte längre den klassen och har ej dom som mina klasskompisar. Jag känner inte alla på skolan och jag vet inte vad för frukost som väntar på mig innan för portarna.
Jag är annorlunda nu. Jag är lugnare nu.
Jag är säkrare nu på vem jag är än vad jag va då!
Jag kommer inte göra saker som jag gjorde dom då! ( och tur e det )

Medans jag går på den lilla vägen mot min fukost tänker jag hur bra allt känns. Och hur annorlunda allt känns.  Föra gången jag gck på denna lilla väg fick jag höra att inget år är de samma lik här och det stämmer. 2004 va riktigt bra och jag känner i hela kroppen att 2009 kommer bli lika bra om inte bättre.

Fan va bra allt kommer bli!

Vi har i dag suttit i ring och några av oss i klassen har fått berätta om sig själva och vad dom har gjort i sina liv. Alla i klassen är så olika och har varit med om så mycket olika saker så man kunde inget annat än att bara häpnas.

Folk öppnade sig och berätta om sina innersta demoner och tårar föll. Inte bara från dom som prata.
Min tur att prata kommer i morgon.
 Kan ni fatta... att jag fick vara tyst hela dagen.... inte ett ord sa jag på hela dagen.
Eller jo.. på rasterna sa jag väl ett eller annat ord!