Vaknade kl 10.00 i dag efter en otroligt god natts sömn. Den första denna veckan. Jag fick sova hela natten. *jippi* Jag kan svälja mycket bättre. ( ska nog prova äta riktig mat idag ) och febern är ett minne blott. Med detta menar jag inte att jag är frisk..  gud nej.. det vore ju förödande eller hur?! Nä men i dag är sista dagen som jag smittas ( som det så fint heter ) och i morgon kan jag lämna min karantän och träffa folk igen.
ÅÅÅÅÅÅÅ länktar så att det gör ont i mig.. Jag har nog aldrig pratat så här lite på en vecka någon sin. Ett personligt rekord. Jag pratade nog till och med mer den gången på öland när jag höll på att förlora rösten helt och jag va tvungen att ta smärtstillande och viska för att få något sagt. Läkaren varnade mig att risken fans att rösten aldrig skulle komma tillbaka. Det gjorde den men det tog tid. AJA den här gången var jag duktig....
SÅ STOLT ÖVER MIG SJÄLV JUST NU!!

Utöver min lycka över att vara på bättringsvägarna så har jag förförsta gången detta år tagit en kopp kaffe på ballen med datorn i knät och bara tagit det lugnt. Balkongdörren kan jag nu, och en liten tid framöver, lämna öppen..
Varför undrar ni då?? Jo det är nämligen så, att för ca två timmar sedan, var jag med min lilla tiger Svenne till Hagsätras vertinärklinik. Svennes bollar skulle klippas bort. Han skulle oxå få örat märkt och vaccineras för olika elakheter som kan komma i hans väg.

Det gick hur fort som hälst. Jag kom till kliniken med en pratande katt i buren. Ingra problem. Fick komma in tidigare. Det skulle skrivas lite papper så att pappa staten får reda på att jag nu förtiden har blivit med katt. Fick ett ägarbevis mm med mig hem. Jag fick välja ett födelsedatum till Svenne och eftersom jag valde att han va 5 månader när jag tog hem honom, räknade jag snabbt ut att
hans födelsedatum blir 2008.09.16.
15 minuter efter att jag och min lilla man kom dit, fick vi åka igen. Fast då bar jag på en bur som det inte va något liv och rörelse i. Svenne låg och sov i en timmar. Sedan drog han sig från hallen in till vardagsrummet och la sig på den mjuka mattan och somnade om igen.

Kan inte låta bli att tycka synd om han lite. Så hjälplös och förstörd. Han fattar inte alls vad som har hänt. Fast samtidigt ser han lite rolig ut när han kämpar för att ta sig framåt på bara fram tassarna.